Det var i skymningen. Borta i vrårna var det alldeles mörkt. Jag ville inte tända lampan, för jag hade just hört mamma säga det där till pappa ute i köket, och jag låg och funderade på om jag verkligen aldrig skulle kunna gå mer, och jag tänkte på metspöet, som jag hade fått på min förra födelsedag, och som jag kanske aldrig skulle få använda, och ja, det kan väl hända, att jag grät lite. Då hörde jag en knackning på fönstret. I fantasynovellen I Skymningslandet tas läsaren med på ett äventyr högt över Stockholms takåsar. Göran, som kanske aldrig mer kommer att kunna gå, får följa med herr Liljonkvast, en tidig och mycket snällare version av Karlsson på taket, till landet där inget spelar någon roll och allt är möjligt.