När manusförfattaren Ida Kjellin gjorde research inför ett nytt projekt och bad Twitter berätta om de värsta teambuilding- eller lära känna-övningar som de varit med om blev gensvaret stort. Flödet fylldes av berättelser om den ena obskyra övningen efter den andra. På dessa följde dessutom en lång rad kommentarer där andra i sin tur uttryckte sin förvåning, sitt medkännande och sin avsky. Runt om i Sverige förväntas anställda skratta i grupp, massera okända människor, stirra varandra i ögonen, repellera utanpå silos, blotta kroppsdelar och så vidare. Listan med exempel blev längre och längre, och var i vissa delar nästan osannolik. För den som liksom författaren har arbetat nära sårbara människor är det lätt att inse hur plågsamma många av dessa övningar kan vara, till exempel för personer med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf), eller med posttraumatiskt stressyndrom (ptsd) efter ett fysiskt övergrepp. Ja, det är nog så att många av övningarna kan ge vem som helst mardrömmar. Detta, vad arbetsgivare utsätter sina anställda för, det måste vi prata mer om. Twittertråden utgjorde något senare underlag för författarens c-uppsats i beteendevetenskap med sociologi som huvudämne. Innehållet i boken är i princip samma som i uppsatsen, bortsett från vissa ändringar och förtydliganden för att göra texten mer tillgänglig även för den som inte är van att studera sociologi. Dessutom finns ett inslag av grundläggande psykologi, vilket inte var möjligt inom ramen för uppsatsen. När du har läst den här boken kommer du kanske att ha nickat igenkännande flera gånger. I värsta fall kanske du har blivit påmind om tillfällen då du själv var deltagare i oönskade övningar. Oavsett dina egna erfarenheter är förhoppningen att boken ska ge dig inblick i hur du undviker övningar som utsätter deltagarna för obehagliga situationer, riskerar produktionsbortfall och varken leder verksamheten eller de anställda framåt.