Året 1968 kom jag till Sverige liksom många finländska invandrare som sökte bättre utkomstmöjligheter i det nya landet. Sverige hade brist på arbetskraft.
Jag kom inte för att söka jobb utan jag skulle gifta mig här. Många av oss unga fruar drömde om en familj och om ett vackert hem tillsammans med vår make och våra blivande barn. Makens karriär var viktigare än vår. Vi fick huvudansvaret för hem och barn. Innerst inne fanns en känsla av osäkerhet.
Tänk om vi skulle bli ensamma med våra barn. Hur skulle vi klara oss då?

Blåbärslandet handlar om en ung kvinna som kommer från Finland till Sverige 1968, en kvinna som fick kämpa för sitt språk och för sin identitet. Hon sökte acceptans för den person hon var och hon sörjde för mina barns skull när de trakasserades i skolan. Beata fick ta avstånd från sitt kulturarv och sitt språk och upplevde att hon inte hade riktigt samma anseende som en svensk mamma hade.