När Tage Lindbom publicerade Efter Atlantis 1951 var han en del av arbetarrörelsen. Han var chef för Arbetarrörelsens Arkiv och en respekterad författare och debattör inom socialdemokratin. Tage Lindbom trycker i boken på känsliga punkter i arbetarrörelsens självbild. Han konstaterar att lågan i den socialistiska klasskampen börjat falna. De styrande socialdemokraterna vänder sig istället alltmer mot den enskilda individen och dennes krav på ökat välstånd. Han pekar på hur den gamla klassfienden, arbetsgivaren, i högre grad bemöts som en partner. Han ger exempel på hur folkrörelsetanken långsamt undergrävs och hur en toppstyrd maktapparat inom parti och fackföreningsrörelse skapas. Boken ledde till intern kritik men framförallt tegs den snart ihjäl. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen såg efter kriget möjligheter att gå segrande ur en maktkamp mot borgerligheten och arbetsgivarna. Den ambitionen fick inte störas av kritiska reflektioner inifrån de egna leden. Efter Atlantis i nyutgåva kan läsas som en profetisk berättelse om en framtid som vi nutidsmänniskor känner igen med facit i hand. Han såg tidigare än de flesta att socialismens ursprungliga frihetsdrömmar inte skulle komma att förverkligas. På bokens avslutande sidor uttrycker han sin pessimism och avslutar med ord av uppgivenhet: ”Nya generationer kommer att drömma nya drömmar, frihetsdrömmar, Atlantisdrömmar, lika vackra som de vi drömde.”