Jag saknar den tid då pennorna berättade vad de såg och sa vad de tänkte. Så kärnfullt som möjligt.

I betraktande av samtiden och dess uttolkare är det lätt att mulna. I synnerhet om man i grunden hyser en kärlek till språket och en tro på dess möjligheter att härbärgera begriplighet, precision och skönhet.

Skribenternas vilja att skydda läsaren mot en brutal verklighet kommer idag ofta i konflikt med ambitionen att skildra denna realitet så sanningsenligt som möjligt. De sociala mediernas kommentatorer skriver som om internet var oändligt och läsarnas tålamod utan slut.

Vitsord är en motkraft till den tygellösa svadan, nihilismens tyranni och agendasättandets försåtlighet. Journalisternas fördunklanden, politikernas till intet förpliktande papegojutsagor och de civila pratmakarnas gränslöshet. Det är här, i tidningsankornas damm, i nyhetsgölarnas slam, i nyspråkets smärtpunkter som de koncisa klärobskyrerna föds.

Med prosaisk uppriktighet och en knivsudd satir genomförs ett muntert verbalt uppror. Jag tar ordleken på allvar och hoppas att du vill vara med.

Rasmus Dahlstedt