Svensson är ingen storsint människa. Han är svartsjuk, ogenerös och långsint. Frågan är om han alls är värd att älskas? Troligtvis inte. Han önskar att han vore större, att saker bara skulle kunna rinna av honom, att han vore en teflonmänniska. Men istället så fastnade allt. Det klibbade sig fast i huvudet och i tankarna, föreställningar som krävde total uppmärksamhet och inte lät sig skingras, varken i första eller i andra taget. Det gick inte att bara skaka av sig det hela. Farbror Svensson var fast. Han blev till en kvarn som bara malde och malde, ältade i all evinnerlighet.