”Att det skulle sluta så här är utifrån samhällets ögon, var varken chockerande eller på något sätt främmande. Inte alls …”

I en mörk gränd mellan två tegelbyggnader ligger Ajnag, utslagen och trasig, uppslängd på en motorhuv. Människorna som en gång bodde i dessa hus har sedan länge flyttat, kvar finns bara krossade fönsterrutor som stirrar ner på honom. Visst finns det folk i närheten, men det spelar ingen roll. Ingen råkar gå förbi här, inte den här tiden på dygnet.

   Ajnag vet att han inte kommer att leva länge till, men det är inte tanken på döden som plågar honom mest, inte undran över om det ska göra ont, nej, det är hans samvete som nekar honom ro.

   Men det var inte hans fel, han är inte ond, han hade i alla fall inte kunnat göra något …

   Under Ajnags sista timmar spelas livet han levt upp framför honom som på film. Vare sig han vill eller inte tvingar samvetet honom att gå igenom varje scen. Brödernas affärer, våldet och det där hemska som hände, det som blev början på slutet.

Vad är det som bestämmer om du ska bli god eller ond och varför accepteras vissa av samhället, inte bara accepteras utan till och med uppmuntras, medan man rynkar på näsan åt sådana som Ajnag?

   I boken Den gröna resan kommer frågor från djupet till ytan när klockan tickar. Kommer Ajnag att få förlåtelse och frid, eller är det för sent?