Transportflyget kommer ofta lite i skymundan och dess organisation och krigsuppgifter har förblivit ganska okända, men det betyder inte att denna typ av flyg skulle vara mindre viktig. I själva verket kan man hävda att just transportflyget mycket väl hade kunnat bli av avgörande betydelse för hela det svenska försvaret – om landet blivit utsatt för ett angrepp under kalla kriget.
Flyg var en förutsättning för att nyckelpersonal snabbt skulle kunna vara på plats vid mobilisering. Soldater skulle transporteras till Gotland och Norrbotten. Försvaret var beroende av att reservdelar kontinuerligt tillfördes. Flyg krävdes för förflyttning av personal och utrustning vid ombasering av flygförband, fällning av fallskärmsjägare och ambulanstransporter.
På 1970-talet fanns i krigsorganisationen 245 sambands- och transportflygplan. De utgjorde då mer än en fjärdedel av det totala antalet flygplan i den svenska krigsorganisationen. Denna andel ökade sedan. Redan från början ingick inhyrda civila flygplan och deras antal blev med tiden allt större. Antalet förband kunde successivt utökas, i motsats till flygslagen attack-, jakt- och spaningsflyg, där organisationen minskades genom upprepade förbandsindragningar. I senare tid skulle i krig en stor del av flygplansflottan vara kvar i de så kallade K-företagen, i stället för att vid mobilisering tas över av flygvapnets förband.
Denna bok, som beskriver hur transportflyget skulle ha använts i krig, bygger i huvudsak på tidigare hemligstämplat material i civila och militära arkiv.