Text på bokens baksida:

Saga och Andreas råkar ut för en bilolycka och vaknar upp tillsammans i asarnas och vanernas land, Asgård.

Asgård är en vacker plats med regnbågsbro, magiska äpplen, talande korpar, flygande hammare, hundraåriga barn och tappra riddare.

Saga och Andreas får också uppleva skrämmande möten med häxan Mölla och lyssna till läskiga historier om de grymma jättarna.

Jättarna utgör ett ständigt hot mot asarnas och vanernas annars så fridfulla liv. Ofta utkämpas strider vid gränsen till Asgård. Men Saga får höra att hon inte behöver oroa sig, för det var hundra år sedan jättarna lyckades ta sig in i Asgård. Men tänk om det händer igen.



Ett avsnitt ur boken:

?Var är du?? frågade Andreas med samma svajiga röst som innan. ?Vi kan inte se dig!?
?Jag tror det är Mölla!? viskade jag. ?Det låter som att det är hon.?
Jag försökte förbereda mig på att hon snart skulle visa sig. Jag klämde hårt i Andreas hand och tittade neråt på mina röda sneakers. Jag vågade inte höja blicken. Jag var så rädd att jag skulle se henne då.
?Här är jag? här är jag!? lät någon bakom oss igen.
Vi vände oss sakta om, men jag tittade fortfarande bara på mina skor. När jag hörde Andreas flämta till, visste jag att hon stod där.
?Hej Saga? hej Saga!? sa hon med hes röst.
Jag vågade fortfarande inte höja blicken. Jag hörde grenar knäckas och jag förstod att hon kom närmare oss. Till slut stod hon så nära att jag såg hennes skor och hennes långa lila klänning. Andreas drog mig i armen och vi gick några steg bakåt.
?Hej!? fick han fram efter en stund. Är? är det du som är Mö? Mölla?? stammade han. ?Saga vill...?
?Vill du ringa din mamma? ringa din mamma?? avbröt hon och gick närmare mig igen. Hon stannade inte förrän hon stod så nära att jag kunde känna hennes fräna, illaluktande andedräkt.
Andreas och jag backade några steg igen. Jag försökte att inte börja gråta men det gick inte.
?Gråt inte Saga!? sa Andreas med lite stadigare röst. ?Du behöver inte vara rädd! Eller hur Mölla? Du vill väl oss inget illa??
?Du behöver inte vara rädd? inte vara rädd!? fortsatte Mölla. Hon viskade fram orden. ?Följ med mig? följ med mig!?
Hon började gå bortåt på stigen som Oden sa skulle leda oss fram till hennes stuga och vi följde efter henne. Jag vågade titta på henne när jag inte behövde se henne framifrån.
Stigen tog plötsligt slut och Mölla fortsatte in mellan granarna. När Andreas och jag snubblat oss fram över stenar, kottar och grenar kom en brant bergskulle som Mölla började klättra uppför. Hon såg smidigare ut än Frejas katter. Det märktes att hon hade klättrat där många gånger tidigare. Själv fick jag ta hjälp av Andreas som drog upp mig den sista biten. Vi såg Möllas stuga på andra sidan, nedanför kullen.