Att para ihop föremål och arkivmaterial – att försöka skapa och se ett sammanhang – är en av museets uppgifter som förvaltare och förmedlare av vår gemensamma historia.

Arbetet som sker bakom kulisserna på ett museum är ofta ett lustfyllt arbete där det är lätt att svepas med och låta sig drabbas av människoöden och händelser.

Fotografiet och kanske särskilt det där människor har fångats på bilden kan skapa en specifik känsla av närhet, kontakt med historien. Ibland som ett slag i magen, det kan hända att man blir andlös av insikten att den som nu tittar in i kameran var så levande när bilden togs, men nu är död. Men ändå bevarad i fotots ögonblick. Det kan kännas både kusligt och sorgligt.

Föremålen är det som skiljer oss museer från andra historiska samlingar. Mötet med föremålet skiljer sig från mötet med fotografiet. När föremål ska registreras görs en grundlig undersökning. Fler sinnen blir engagerade, som känsel, hörsel och luktsinne. Ja, luktsinnet kan utmanas. Bristande kunskaper i latin kan bidra till att man oförsiktigt öppnar en apoteksburk och lär sig att bävergäll luktar mycket illa.

Som museibesökare får du ofta nöja dig med att få titta på föremålen i sina montrar. Rör ej föremålen. För vi vill ju att de ska hålla, helst för evigt.

Föremålet är till skillnad från fotografiet inte en dokumentation, en avbildning av något. Föremålet är det autentiska. Föremålet som vi i museets magasin håller med vita bomullsvantar, eller du ser i utställningsmontern, var med, fanns före oss. Ibland är de nästan uppmanande: minns mig, hitta mitt sammanhang. Det är kanske en överdrift. För tingen kan väl inte tala?