Vad gör en miljöinspektör om hälsorisker i miljön kräver att han går mot sin uppdragsgivare? Det var just den situationen som miljöinspektör Leif Kåvestad hamnade i. Det här är berättelsen hur han valde att agera och vilka konsekvenser det fick för honom.

Berättelsen tar sin början av 1990 när Kåvestad anställs av Miljöförvaltningen i Stockholms kommun för att jobba med så kallade sjuka hus, ett problem som då nyligen börjat uppmärksammas på allvar. Kemiska luftföroreningar i husen drabbar barn, ungdomar och känsliga personer som utvecklar allergier och astma.

Kåvestad möts av en ström av klagomål från boende runt om i Stockholm. Han möter förtvivlade föräldrar när han gör mätningar i hemmen och ute på daghem och skolor. Hans arbete präglas av medkänsla med de drabbade och han gör sitt bästa för att handlägga ärendena i enlighet med hälsoskyddslagen.

Efter hand inser han att problemet är mycket större än någon kunnat ana. Inte minst finns det många sjuka hus i de kommunala bostadsbolagens bestånd. En sanering av husen skulle bli oerhört dyr - alldeles för dyr, tycker bostadsbolagen, som försöker få stopp på Kåvestad genom att misstänkliggöra honom inför hans chefer. Det är i det läget som en Kafkaliknande process startar mot Kåvestad. Processen leds av chefer på Miljöförvaltningen som väljer att lyssna mer till bostadsbolagen och deras hantlangare än till sin egen miljöinspektör. I kulisserna döljer sig politiker som sitter korsvis i styrelsen för bostadsbolagen och miljönämnden.

Boken handlar framför allt om processen mot Kåvestad och den är ett flagrant exempel på hur offentliga arbetsgivare genom trakasserier försöker tysta en anställd som upplevs som obekväm. Men den ger också en intressant inblick i ett politiskt spel där ekonomi sätts före människors hälsa. Recension av Britt-Marie Citron som fick Stora Journalistpriset 1996 för sitt avslöjande av Motala-skandalen.