Att leva i en relation av psykisk misshandel är som att åka berg- och dalbana. På toppen av krönet känner du välbehag och i svackan känner du förtvivlan. Du måste hela tiden vara vaksam och tänka på vad du säger, vad du gör och hur du agerar. Det är som att gå på äggskal. Ibland trampar man fel och då kommer timmar, dagar av psykisk nedbrytning. Som drabbad börjar du fundera på om du är den där störda personen som din förövare talar om för dig att du är. Du förändras som person. Du vet inte längre om det som du gör, säger eller tycker verkligen kommer från dig, eller om det är vad förövaren intalat dig.

Jag började tappa tron på framtiden och avtrubbades och blev likgiltig. Mådde fruktansvärt dåligt och drömde mig bort till en annan tid av välbehag och lycka. Dessa drömmar höll hoppet uppe. Drömmarna måste bara bli sanna. Men hur länge skulle jag orka fortsätta?