Med kraftfulla årtag ror Artur sin fullastade båt genom det månskimrande vattnet. Han lyfter årorna och glider tyst fram på den spegelblanka ytan, öronen spetsade för att lokalisera ett ljud han tyckt sig uppfatta. Hjärtat bultar snabbare när ljudet närmar sig, och paniken ökar. Vad ska han göra? Plötsligt försvinner ljudet, och en illavarslande tystnad råder.

 

 

Vilande på årorna känner Artur skräcken förlama honom. Kan det ha varit tullkryssaren han tyckte sig ha hört? Om de fångar honom med smuggelsprit ombord är det ute med dem. Samma om de hinner ifatt honom innan han når Lagunen. Han känner fängelset skräckinjagande nära.

 

 

Men han måste fortsätta. Med tyst rodd närmar han sig Lagunen och drar en djup suck av lättnad när han inte längre hör motorljud. Lagunen erbjuder skydd, för grunt för tullkryssaren att följa.

Precis när han slappnat av och hämtat andan, dyker som från ingenstans, en stor mörk siluett upp, knappt hundra meter bort. Skuggan kommer glidande som ett spökskepp. Det är kryssaren, med motorerna stoppade, närmare än någonsin. Kroppen skakar av upphetsning och Artur känner hjärtat slå vildsint i kroppen.

 

 

Skall han och Johan klara sig helskinnade härifrån?