Ambulansens sirener kom allt närmare.
Jag sprang allt jag kunde mot vår port.
Fort upp för trapporna, öppnade dörren till vår lägenhet.
Jag kom in i hallen och stelnade till, där på golvet låg min mamma.
Bredvid stod pappa, askgrå i ansiktet.
Jag tyckte att jag haft en bra och fin uppväxt. Jag visste inget annat.
Nu i efterhand vet jag.
Ärren finns där, men det har inte hindrat mig från att leva.