På avstånd kunde man höra stadens rörelser. Lördagens dagsutflykter och äventyr uti natten, söndagens loja snickrande på garageuppfarten och fixande i radhusrabatten, måndagens språngmarsch med kaffe i handen på väg till bussen. Jag längtade dit – till liv, människor och rörelse.

Det var sådana här sommarkvällar som vad som helst kunde hända. Grannarna satt på sina uteplatser och balkonger och sippade på ett glas vin i utlandsvärmen, ingen långärmad tröja behövdes. Det luktade varm asfalt, nyklippt gräs, poppel. Gatljusen tändes med ett vagt surrande. Jag såg alla tidigare versioner av mig själv på väg ut i denna sommarnatt: i glittersmink och högklackat, med en flaska körsbärsvin i handen. Vad som helst kunde hända.

Men inte nu, inte här, inte oss.

Kräftans Tid är en vemodig berättelse om att vara närstående till någon med cancer. Den handlar om längtan och skam, om närhet och ensamhet, och om alla de känslor som kapslas in i det vakuum som uppstår när man tvingas leva varje dag som om det vore den sista.