Kort därpå hör jag hur lägenhetsdörren går upp. En våg av tobak följer dig in i sovrummet. Du lägger dig i sängen. Din kropp väger tungt av allt obearbetat du bär på. Jag hör dig genom väggen, hur du vrider dig i plågor. Dina sängkläder böljar fram och tillbaka, vecklar sedan ihop sig, klistrar sig mot huden. Det här blir min första kontakt med ångesten, men det vet jag ännu inget om. Vi lever våra liv på varsin sida av väggen, men bilden vi har av varandra är ändå tydligare än någonting annat. Ett skarpt snitt, ett skridskoskär i själen. Jag läser alla dina tankar, trots att där råder diktatur.

Karl lever en betydande del av sitt liv påtagligt påverkad av en pappa som valt att bryta upp från familjen. Men trots avsaknaden av kontakt är han där, Tage, i allra högsta grad närvarande, i tankarna och känslolivet och skapandet, en obönhörlig påminnelse om det biologiska släktskapet som omöjligen kan utraderas. Ett underförstått och utplånande faktum som förr eller senare måste konfronteras.