Adhd på fullaste allvar och ingenstans att fly.

Före diagnosen levde jag sida vid sida med ett stort antal osynliga frågetecken. Ofta kände jag mig annorlunda, men jag förstod inte varför. Föga anade jag. När jag fick min diagnos för några år sedan, byttes frågetecknen ut mot ett enda stort utropstecken! Plötsligt försvann den där känslan av en smygande katastrof.

Äntligen en förklaring, men jag skulle inte vänta mig några mirakel. Det är som det är och det kommer alltid att vara som det är (på gott och ont). Det enda jag vet är att varje dag känns som att stå i ett moln av nerver samtidigt som hjärnan arbetar på högtryck. Så mycket vet jag.