I Vännen som svek skildrar ambassadör Mathias Moss­berg, utifrån sin långa karriär på UD, hur ­Sveriges Mellanösternpolitik har utvecklats det senaste halvseklet. Särskilt fokus lägger han på hur Sverige ändrade kurs i Palestinafrågan, som från att en gång ha varit central  i svensk utrikes­politik blev något av en icke-fråga.

För ett halvt sekel sedan bedrev Sverige den så kallade aktiva svenska utrikespolitiken med Olof Palme som inspiratör. Sverige var ett land som som ville verka för en bättre värld och stod upp för fattiga och förtryckta, i såväl Vietnam och Sydafrika som i Mellanöstern. Men denna epok varade bara en kort tid. Snart tystnade Sverige och rättade in sig i ledet av mer eller mindre självgoda och likgiltiga europeiska stater.

Motståndarna till en mer aktiv utrikespolitik segrade och Sverige lade så småningom bokstavligt talat ned sin röst i Mellanösternfrågor. Ett under många år mödosamt uppbyggt utrikespolitiskt kapital förskingrades.

OM VÄNNEN SOM SVEK
»Mathias Mossbergs nya bok kommer ­mycket lägligt. Krisen i Mellanöstern är svårare än på länge och författaren har en sällsynt kunskap om problemens bakgrund. Den som vill förstå konflikten mellan Israel och Palestina har genom Vännen som svek en verklig tillgång. Boken ger dessutom intressanta inblickar i de olika utrikesministrarnas positioner, åsikter och arbetsmetoder. Inte minst Sten Anderssons unika diplomati beskrivs ingående av författaren som själv följde det förloppet på bara armlängds avstånd.« Thomas Hammarberg

»Mossberg skriver rakt och fartfyllt om ­Sveriges olika positionsförflyttningar i Palestina­­frågan. Den förändring som gjorde mest avtryck skedde under Margot Wallströms tid som utrikesminister då Palestina erkändes som stat 2014. Visserligen var det folkrätts­liga kriteriet, full kontroll över eget territorium, inte uppfyllt, men Wallström hävdade att palestinierna inte kunde lastas för något som berodde på Israels olagliga ockupations­politik. Och denna kunde inte ge Israel några rättig­heter. Mossberg citerar sentensen ­ingen rätt ur orätt.« Ove Bring

»Mathias Mossbergs bok är en läsvärd och lärorik analys av hur Sveriges förhållningssätt till den israelisk-palestinska konflikten förändrats över tid. Författaren synliggör ambivalensen i den svenska politiken och efterlyser ett mer kraftfullt engagemang från Sverige i arbetet för fred och upprättandet av en palestinsk stat.« Ulf Bjereld

OM MATHIAS MOSSBERG
Ambassadör Mathias Mossberg har arbetat  som diplomat i Moskva under kalla kriget och  på UD som Sovjet­specia­list, Mellanöstern­chef och chef för UD:s analysgrupp. Han har tjänstgjort i bl.a. Genève, New York, London, Amman och Rabat samt arbetat med utrikesminister Sten Andersson i freds­processen i Mellanöstern. Han var huvud­sekre­terare i  2001 års ubåtsutredning och i 2002 års säkerhetspolitiska utredning. Mathias Mossberg har också varit vice ­pre­si­dent för tankesmedjan EastWest Institute i New York och gästforskare vid Lunds univer­­sitets Centrum för Mellanösternstudier samt publice­rat böckerna I mörka vatten: Hur svenska folket för­des bakom ljuset i ­ubåts­frågan (2009, 2016) och One Land, Two States: Israel and ­Palestine as Parallel States (tillsammans med Mark LeVine, 2014).

ETT MÖTE I UD:S VESTIBUL

Det var vid sjutiden en kväll i januari år 2001 jag var på väg hem från en lång arbetsdag på UD. I den pampiga, pelartyngda ves­ti­­bulen i Arv­furstens palats mötte jag utrikesministern, Anna Lindh, på väg in för att avsluta en ännu längre dag med en arbetsmiddag för ­någon besökande dignitär. Hon var trött och jäktad, men hon stannade till när vi möttes.

Några dagar tidigare hade Sverige lagt ned sin röst i en viktig resolution i FN:s generalförsamling som riktade kritik mot ­Israel. Sverige var just då ordförande i EU, och vår röst räknades. EU var splittrat och Sveriges röst var utslagsgivande för hur EU skulle ställa sig. Det handlade om hur FN skulle reagera på en ovanligt våldsam israelisk attack mot palestinska flyktingläger.

Till följd av den nedlagda svenska rösten fick generalförsamlingen inte majo­ritet för att fördöma den israeliska aktionen.

Men Sveriges utrikesminister hade inte tillfrågats. Hon hade varit på resa i Asien tillsammans med statsministern, och tjänste­männen på UD hade frågat statsrådsberedningen om hur Sverige skulle ställa sig. Och i Rosenbad hade man beslutat att Sverige denna gång skulle lägga ned sin röst. 

Anna Lindh och jag stod där en stund, ensamma i vestibulen, och såg på varandra utan att någon av oss sade något. Men vi tänkte båda på samma sak.

Till sist sade hon med undertryckt vrede i rösten: 

Ja, det är för djävligt!

Och så skyndade hon vidare uppför trappan till UD:s salonger.

Det är för djävligt!  

Det var också vad Sten Andersson en gång utbrast till pressen när han som utrikesminister hade besökt ­Makassedsjukhuset i ­Jerusalem, där palestinska barn och ungdomar som misshandlats av ­israeliska soldater vårdades. Anna Lindh hade haft Sten ­Andersson som sin politiske läromästare och mentor.

Själv hade jag ­arbetat mycket med Sten och kom att stå honom nära. Jag var med honom vid det tillfället i Jerusalem, och jag har sällan sett honom så upprörd.

Så vi förstod varandra, Anna Lindh och jag, i denna fråga. Hon ville men det var inte mycket hon kunde göra. Starkare krafter höll emot, krafter som hon inte vågade eller kunde utmana.

Om hur de som önskade en mer aktiv svensk Mellanöstern­politik systematiskt motarbetades av politiker från både borgerliga och socialdemokratiska läger, men också av diplomater, journalister och andra bedömare och tyckare, ska jag berätta i denna bok.