I boken De degraderade skildrar Christophe Guilluy hur de folkliga klasser­na i Frankrike har splittrats och ­utarmats, men också hur bland dem en ny social rörelse som inte liknar någon annan håller på att ta form. Författaren är en uppmärksammad geograf som i en rad böcker har belyst ­effek­terna av samhällets ökande söndring.

»En väsentlig analys av vårt lands situation.« La Nef

»En läsning lika hisnande som viktig.« L Express

»Christophe Guilluy har förnyat vår syn på centrum och periferi, på karta och terräng. Det finns ett före och ett efter honom. Nu har han gett ut en ny liten bomb på Flammarion: De degrade­rade.

Vi väntar alltid otåligt på Christophe Guilluys böcker. Han är mannen som ger en nyckel till att förstå dem som röstat på Trump, Johnson och Le Pen. Han är ett barn av vänstern innan den blev globalise­­ring­ens hjälpreda. Han är ­luffaren från Belleville innan det blev ett kitschigt tivoli för höga tjänstemän.

De som vill förstå väns­terns valnederlag måste läsa ­Christophe Guilluy. Han har på ett mästerligt sätt avmys­­ti­fierat de tre myter som globaliseringen bygger på: att det inte finns något alternativ, att samhället inte existerar och att majoriteten är splittrad i smågrupper.« François Bousquet i MAGASINET éléments

OM CHRISTOPHE GUILLUY 

Christophe Guilluy är en fransk geograf och sam­hällsdebattör, mest känd för sin teori om det »perifera Frankrike«, som syftar på de ­regioner där den politiska ­eliten tappat kontakten med arbetarklassen. De degraderade är den ­första boken att översättas till svenska. Författaren har tidigare publicerat bl.a. följande böcker:
»Atlas över franska sociala klyftor« (2000),
»Bön för en folklig vänster« (2011),
»Frankrikes periferi: Hur arbetarklassen har offrats« (2014),
»De övre skiktens skymning« (2016),
»No Society: Slutet för den västerländska medel­klassen« (2018),
»De vanliga människornas tid« (2020),
»Dialog i periferin« (2022).

CHRISTOPHE GUILLUY OM DEN NYA RÖRELSEN

Den nya rörelsen skiljer sig från tidigare sek­lers proteströrelser. Till skillnad från de sociala rörelserna under 1800- och 1900-talet strider den inte för att erövra nya rättigheter, utan för att bevara sin sociala och kulturella ställning.

Rörelsen är sociologiskt ovan­­lig och består av grupper med olika ursprung och ställning: arbetare, tjänstemän, bönder, egna företa­gare, privat­- och statsanställda, unga, arbets­lösa, pensionärer.

Även geografiskt är den ovanlig. I vilket land den än ­dy­ker upp Brexitanhängarna i ­Eng­land, Gula västarna i Frank­rike, Frihets­konvojerna i Kanada, bönderna i ­Nederlän­derna har den sina rötter i ­periferin, långt ifrån den nyliberala ­model­lens metropoler. Varje gång väcker den en våg av solidaritet och får stöd av en ­majoritet, som instinktivt identi­fierar sig med protesterna.

Rörelsen hämtar sin styrka i den kraft som uppstår då en majoritet av vanliga människor riskerar sin sociala och kulturella ställning, och den går inte att kontrollera med de styrandes ­berättelse. Inte heller går den att »köpa« man kan inte köpa människor som slåss både för att bevara sin köpkraft och för att ta sig ur det existen­tiella kaos som orsakats av eliterna.