Hannah Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg förenas av en övertygelse, en hängivenhet som går utanpå allt annat. De omfattade verkligen inte samma föreställningar eller målsättningar, men de binds ändå samman av något vi kan inspireras av.

Berg är nog inte till för att flyttas, men däremot är de lämpliga att bestiga: däruppifrån är ju utsikten om inte oändlig sa i alla fall ganska häpnadsväckande. En annan värld är möjlig, och det första ledet i att förverkliga den insikten är att åtminstone vistas ett tag bland människor som inte givit upp, som fortfar att se möjligheter, som tänker, inte det otänkbara, utan det möjliga. Som Arendts motto löd, denken ohne Geländer: att våga tänka utan ledstänger.

Kenneth Hermele är ekonom och författare. Efter ett tjugotal skrifter om internationell ekonomi debuterade han 2018 med den Augustprisnominerade berättelsen En shtetl i Stockholm. År 2020 gjorde Hermele en uppmärksammad debut som dramatiker med en pjäs om Hannah Arendt, publicerad i boken Den banala ondskan har Ni åter missförstått. Året därpå följde en pjäs om Golda Meir i boken Jag hatar sladder. Därefter utkom han med Fruktar inget, ångrar inget om Ethel Rosenberg. Samtliga volymer innehöll även längre essäer.

Nu utkommer dessa texter tillsammans med ett nyskrivet förord i samlingsvolymen De hängivna.