Med Umeå som kuliss och katalysator utforskar diktjaget i Kom, jag vet en plats, med språklig precision och öm blick, de egna minnena i ett förlustens väntrum.

I dialog med de förlorade röster – som bär namn av en mor, en älskarinna och en vän – pågår en bearbetning av dödens kvarlevor inom den som blir kvar. Med kompromisslös uppriktighet tecknas förvandlingen av detta jag fram och genom skrivakten skapas en plats att andas. Att gå vidare, att överleva.

Detta är en litterär debut som med mognat sinne skildrar en drömlik vandring i ett minneslandskap. Minnena tycks ta över nuet. Och nuet ger plats åt ömsom smärtsamma, ömsom bitterljuva ekon från det förflutna, minnen som ter sig lika verkliga, lika stor del av ett nu som en skopglass som smälter i solen.