Trots att barnen blev nedmejade av fiendens kulsprutor sprang de som om ingenting hade hänt. Som om ingenting kunde stoppa dem. De rusade mot sin egen död skrikande:

”Segern är vår!”

Jag såg stora dammoln virvla upp där barnen hade sprungit. När dammet hade lagt sig såg jag inte längre några barn.Jag började tänka på min mor.

En stad. Ett krig. Många män.

I staden viskar, talar och skriker människorna om krig. Männens själar är ett slagfält. En inre röst uppmanar männen att bli fria och bära frihetens börda. Men frihet skrämmer männen. För att leva flyr männen sina tankar och dränker dem i stadens brus. I förnekelse och ensamhet fortsätter de att leva som om ingenting hänt.Ayo är fjorton år. Han drömmer om ett evigt liv i frihet, ett autentiskt liv bortom de falska männen i staden. Han drömmer om att fara till fronten där han hoppas finna den sanna gemenskapen, den äkta vänskapen och den rena kärleken.

Ayo vill bli martyr.