"Främling i en främmande värld" är en rolig bok. Det är inte särskilt vanligt och böcker som utger sej för att vara roliga är det sällan; själv undviker jag dem. För att göra saken än värre, är det en rolig bok om allvarliga saker och det brukar verkligen vara synonymt med långtråkigt. Dessutom finns det inte ett enda sant ord i "Främling i en främmande värld"; det är trots allt en roman.   När man blir äldre, vilket man blir med åren, blir man ganska gnällig. Det finns så mycket galet man kan reta sej på och riktigt illa blir det när man tror sej ha begripit det mesta, samtidigt som allt färre visar intresse för vad man har att säga. Det är ett tillstånd som inte alltför sällan inträffar i medelåldern. Det är för många en tid i livet som liknar medeltiden: en lång mörk och dyster epok präglad av vidskepelse när inte särskilt mycket händer, och när nåt faktiskt inträffar är det sällan till det bästa. Det är mest krig, hungersnöd, sjukdomar och naturkatastrofer.   Det hela kan tyckas ganska deprimerande, men som tur är blir det bättre. Det går över, ungefär samtidigt som man övergår från att vara äldre till att bli gammal. Det kommer mycket gott av det. Ibland får man pensionärsrabatt och det är väldigt bra, särskilt om man inte har särskilt mycket i pension, men det bästa med att bli gammal är att man en dag inser att man inte längre begriper ett endaste dugg - och inte nog med det, man har inte längre nåt som helst ansvar för eländet. Det är helt enkelt nån annans jobb att ordna upp i röran. Man behöver inte ens lämna över stafettpinnen, den har nästa generation tagit för länge sen, utan att man märkt det.   Det finns gott om folk som tycker både det ena och det andra om allt möjligt, men man är inte längre en av dem. Man blir en främling i en främmande värld; hela livet blir som att vara turist. Man kan äta gott och roa sej utan att nämnvärt bekymra sej om hur saker och ting egentligen står till. /Författaren