En bok om arbetsteknik för skådespelare, ett kognitivt perspektiv.När de nya styrmetoderna, så småningom samlades under rubriken New Public Management (NPM), och som började spridas under 1980- och 1990-talen, skedde det med löften om ökad effektivitet, bättre anpass-ning till efterfrågan, kontroll över budgetutvecklingen och ytterligare fördelar. Med några decenniers erfaren-heter kan man konstatera att dessa löften generellt inte har infriats.Hur det ser ut inom industrin, affärsvärlden, transportsektorn osv ska inte jag uttala mig om, ev har NPM blivit en framgång inom vissa delar av samhällskroppen.Men expertisen är rörande överens om att framgången har uteblivit för t ex både skolan och vården. Och kulturen i stort och teatern i synnerhet. Teatern är av tradition en konservativ kropp som det tar tid att för-ändra. Men nu ser vi slutet på förändringsprocesserna på våra teatrar. De sista regionteatrarna avslutade sin omorganisationen under detta år. Teatrar förvandlas till Scenkonstbolag. Vi har fått en solid kontrollapparat, vi har fått en påtagligt större administrativ avdelning med flera interna chefer, vi har fått sammanslagning av yrkesgrupper som t ex dans och teater med nya chefsområden – och med en minskning av konstnärlig per-sonal. Fast anställda skådespelare har blivit färre. Följaktligen blir också produktionerna färre, eller i värsta fall: Man försöker behålla produktionsnivån med färre anställda. Vilket påverkar skådespelarnas arbetsförhål-landen: Producera lika mycket på kortare tid! – Man ersätter de uteblivna egenproducerade föreställningarna med gästspel. Och Teaterns förankring i den lokala miljön tynar långsamt bort, då majoriteten av anställda, både på och bakom scenen inte är bosatta där Teatern/Scenkonstbolaget har sin verksamhet. I skådespelarens utbildning finns det numera på alla högskolor perioder i utbildningen där man lär sig att producera egna produktioner, konstnärligt och praktiskt och hur man kan marknadsföra egna produkter. Att sälja sin produkt. Teatervärlden har fått ett nytt ansikte: De konstnärligt anställda blir färre, frilansande skå-despelare med egen agenda blir flera. Konkurrensen hårdnar. Skådespelarens vardag kräver effektivitet med kortare repetitionsperioder. Skådespelarens arbetssätt, tekniker, verktyg har i stort sett varit samma under 100 år. Ända sen den ryske tea-terjätten Konstantin Stanislavskij utarbetade sin modell i boken ”En skådespelares arbete med sig själv” har skådespelararbetet haft samma modell, samma metod att förhålla sig till, med små justeringar.Skådespelarens arbete handlar om att kunna gestalta andra människor, förkroppsliga beteenden, sinnen, käns-lor med målet: När publiken kommer till föreställningen ska det vara trovärdigt att den kropp som står på scenen har de erfarenheter som rollen påstår att den har. Hjärnforskningen har under 2000-talet exploderat i nya rön och insikter om hur vi människor fungerar, hur våra kroppar påverkas av yttre och inre krafter. 90% av våra kunskaper om hjärnan har vi lärt oss de senaste 20 åren. Välkomna till ”hjärnans sekel”. Självklart ändras också skådespelarens förhållningssätt och arbetssätt i relation till den nya forskningens avslö-janden. Vi ser ett landskap av nya möjligheter för skådespelarens arbete, både fördjupning och inte minst effektivitet! Och nya dimensioner för skådespelarens kreativitet. När NPM ger skådespelarna kortare tid att arbeta fram fullödiga gestalter för publiken, då kan hjärnforsk-ningen ge skådespelarna möjligheter att uppfylla nya krav med nya tekniker och nya verktyg. Om dessa verktyg och tekniker har jag skrivit en bok som beskriver detaljerat och pedagogiskt om tillvägagångssätt och arbetsmetoder för den nya generationens skådespelare. Med 2000-talets hjärnforskning som genomgripande plattform med stimulerande kognitiva inslag från C G Jungs, A Damasios och Paul Ekmans forskning i Emo-tionernas kreativa värld, är bordet är dukat med lustfyllda verktyg och tekniker… för proffs och amatörer.