Satser som Pannkakor är gott och Inrikespolitik är tråkigt är högfrekventa och helt naturliga för vår språkkänsla. De är en del av det svenska språket och vi möter dem dagligen. Från ett språkvetenskapligt perspektiv är de dock häpnadsväckande. Predikativet i sådana exempel har en t-form, som kontrasterar mot subjektets numerus eller genus. Normalt sett får predikativet en form som är kongruent med subjektet, men inte i denna typ av exempel. Varför då? Fenomenet, som idag brukar kallas pannkaksmeningar, uppmärksammades redan 1904 i svenskan och sedan dess har ett stort antal språkvetare studerat fenomenet. Problemet med vad som motiverar den inkongruenta predikativformen inbjuder också till större frågor som hur kongruens fungerar i allmänhet. Analyserna i forskningslitteraturen illustrerar också flera olika antaganden om hur kongruens triggas och vad genus är. Fenomenet tycks dessutom vara sällsynt i världens språk, vilket gör problemet än mer intressant. Min avhandling syftar till att skapa en djupare förståelse av pannkaksmeningarna, genom att studera fenomenet från tre infallsvinklar. För det första granskar jag den rika forskningshistorien utifrån frågor om hur fenomenet avgränsats, beskrivits och förklarats i olika traditioner, samt vilka ideal och bakgrundsföreställningar som kan skönjas. För det andra beskriver jag fenomenet, dels genom att urskilja välgrundade antaganden från den tidigare forskningen, dels genom att göra nya kompletterande undersökningar. För det tredje förklarar jag en central aspekt av fenomenet, nämligen varför den inkongruenta formen förekommer med nakna subjekt som pannkakor men inte med definita subjekt som pannkakorna.