År 1944 övertog svensken Gösta Lundin ansvaret som direktor för Krigsfångehjälpen i Tyskland. Denna i stort sett okända organisation bestod av en handfull svenska och schweiziska frivilliga som hjälpte upp emot tio miljoner allierade krigsfångar. De hade en unik rörlighet inom Nazityskland. Som direktor hade Gösta Lundin ständiga kontakter på högsta nivå. I slutet av kriget gjorde man avgörande insatser för de mycket utsatta krigsfångarna. Lundin själv lämnade Berlin den 16 april 1945 och upplevde krigsslutet i Lübeck.

Det är nog alla historikers dröm att snubbla över ett helt orört arkiv. Genom Bengt Lundin, Gösta Lundins son, fick Anders Blidberg tillgång till ett sådant. Här fann han en blandning av privata brev, officiella dokument, kvitton och bilder. Materialet visade sig vara heltäckande. Sakliga rapporter till ymca:s ledning, officiella tillstånd från tyska myndigheter, brev till hustrun Dagmar samt brev till chefen och vännen Hugo Cedergren med ingående beskrivningar av det riskfyllda arbetet. I breven mellan Gösta och hans hustru Dagmar tonas riskerna ner men de är desto mer känslosamma, många av dem skrivna i Svenska kyrkans skyddsrum under pågående bombningar i Berlin.

Anders Blidberg, född 1972, är bosatt i nordöstra Skåne och har sedan 2010 arbetat som författare, gärna med en personlig ingång. Huvudpersonen i denna bok, Gösta Lundin, arbetade i många år på den skola där Blidberg undervisade, men få kände till att Lundin uträttat mer än de flesta i mänsklighetens tjänst.