Tomheten definieras på olika sätt. Det kan vara den verklighet, eller icke-verklighet, som existerar, eller inte existerar, bortom det individuella jaget. Det kan vara ett annat sätt att beskriva Gud på. Det kan också vara det stadium som krävs för att nå perfektion i utövandet av vissa konstarter eller kampsporter. Det vill säga, om man där inte tömmer sig på sina individuella strävanden och drivkrafter, utan helt överlämnar sig åt att träna in detaljerna till perfektion, kan man heller inte uppnå den frihet som krävs för att utöva sin disciplin på ett mästerligt sätt. Det är först när man behärskar alla detaljer så väl att man inte funderar på dem som man kan ta det man sysslar med till nya höjder.

Den japanska historien är en rik källa att ösa ur om man vill hitta exempel på denna "tomhetens filosofi". Den är starkt påverkad av de kinesiska filosofierna och religionerna, men under århundradenas gång har inte minst den japanska buddhismens olika grenar fått egna drag. Tomheten har blivit ett slags ideal för såväl konstnärliga uttryck som religiösa och filosofiska traditioner, ja till och med för sociala umgängesmönster.

I Tomhetens filosofi beskriver Lars Vargö hur Kyôtoskolans företrädare, framför allt Nishida, resonerade och påverkades av den japanska zenbuddhismen och de andra religiösa och filosofiska traditionerna. Ett gemensamt begrepp som såväl Kyôtoskolan som zenbuddhismens företrädare har använt sig av är just tomheten. Går den att förklara eller beskriva? Finns den? Hur unikt japansk, eller österländsk, är den?

Lars Vargö är fil.dr i japanologi och tidigare ambassadör i bland annat Japan och Sydkorea. Han är författare till en rad viktiga böcker, senast Korea - En civilisation i kläm.