Förgängelsen är ständigt närvarande i stillebenmåleriet, där detaljer som timglas, dödskallar och utbrunna ljus är vanliga symboler. Det är som om målningarna i sig vill förmedla idén om att livet är kort medan konsten är evig. Många små detaljer har inkluderats i konstverken för att förmedla just detta. Insekter gnager på de daggfräscha blombladen och frukterna är maskätna.

Omkring år 1600 uppstod ett fristående stillebenmåleri i flera länder i Europa. Det finns en inbyggd paradox i samtidens attityd till detta måleri som av akademierna och teoretikerna placerades längst ned på den konstnärliga skalan. Ett nära studium av dessa verk, som samlarna var beredda att betala skyhöga priser för, visar att stilleben i samma utsträckning som de högre ämnena i form av historia, religion, landskap och porträtt kunde ge betraktaren anledning att fundera över andliga och världsliga ting.

Som nutida betraktare kan vi också se hur senare tiders stillebenmålare som Chardin på 1700-talet och Cézanne och Manet vid sekelskiftet 1900 har inspirerats av sina föregångare. Många gånger har de lärt sig mer av 1600-talsmålarna än den verklighet de avbildar.  

Görel Cavalli-Björkman, professor i konstvetenskap, har ofta fängslats av stillebenmåleriet. 1995 under sin tid som ansvarig för målerisamlingarna på Nationalmuseum kuraterade hon tillsammans med kollegan Bo Nilsson på Moderna museet den mycket uppskattade utställningen Stilleben, och 2007 var hon ansvarig för Nationalmuseums utställning Blomsterspråk.

Om författaren:
Görel Cavalli-Björkman är professor i konstvetenskap och har varit chef för måleri och skulptursamlingarna och forskningschef på Nationalmuseum. Hon är ledamot av Vetenskapsakademien och har på senare år gett ut böcker om kvinnliga konstnärer på Bonniers förlag ( Eva Bonnier 2013 och Sigrid Hjertén 2017). 2020 gav hon ut Bilden av Maria Magdalena på Votum. Hon är också en av skribenterna i Människan i centrum (Votum 2022)