»I grunden är det här en bok om totalitarismen, och på så vis är den besläktad med Aleksandr Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen och Varlam Sjalamovs Berättelser från Kolyma. Skillnaden är att de dödsdömda här inte är lägerfångar utan sovjetiska soldater, och att de är dödsdömda, inte för att det pågår ett krig, utan på grund av den sovjetiska statens sätt att föra krig.«  Sergej Lebedev

När Nazi­tyskland invaderade Sovjet­unionen i juni 1941 var Nikolaj Nikulin 18 år. Han inkallades redan de första dagarna och deltog i striderna ända fram till erövringen av Berlin i maj 1945. Under de fyra åren upplevde han östfrontens alla fasor och reagerade tidigt på de egna befälens absurda order, som skulle kosta miljontals sovjetsoldater livet. Han vittnar även om soldaternas våldtäkter och plundringar under framryckningen genom Tyskland. Efter kriget hemsöktes Nikulin av sina minnen.

Den regniga sommaren 1975 bestämde han sig för att skriva ner dem i ett försök att lägga det förflutna bakom sig. Det blev en skoningslös skildring av det sovjetiska samhället och krigföring­en, i strid med dåtidens och dagens officiella historieskrivning. Minnen av kriget publicerades år 2007 på familjens begäran och väckte uppståndelse i Ryssland. »Vår seger i kriget har förvandlats till ett politiskt kapital som tjänar till att stärka och rättfärdiga den rådande ordningen i vårt land«, skrev Nikulin redan 1975.

ur »Minnen av kriget«:

»Men varifrån kommer denna likgiltighet för de dödas minne? Var­ifrån denna skriande okänslighet? Det är ju inte bara utanför Leningrad som det ser ut så här. Överallt från tundran runt Murmansk, via Karelens skogar ner till Novgorod och Tver, Staraja Russa, Rzjev och vidare söderut ända till Svarta havet överallt är det samma sak. Man struntar i minnet av de fallna. Det kommer sig av att hela folket har blivit förvildat. De långa åren med politiska gripanden, läger, kollektiviseringar och svält tog inte bara död på många miljoner människor utan också på tron på det goda, på rättvisan och barmhärtigheten. Grymheterna mot det egna folket under kriget, de miljontals människor som så bekymmerslöst offrades på slagfälten, var ett uttryck för samma sak. Hur ska man kunna förvänta sig att ett folk som har upphöjt angivaren Pavlik Morozov till martyr och nationalhjälte ska kunna vörda minnet av sina döda?! Varför ska man förvänta sig att ett folk som självmant har rivit sina kyrkor och låtit sina begravningsplatser förfalla och lortas ner ska ta hand om kvarlevorna efter alla dem som dog i kriget? Kriget fördes med samma metoder som koncentrationslägren och kollektiviseringen, och det var enbart till skada för män­niskosläktet. «