»Mama, får jag också säga en sak?«

»Det här handlar ju inte om dig. Du ska alltid få allting att handla om dig, eftersom du är ett egomonster. Det är alltid bara du, du, du. Vilken otrolig fegis. Du borde inte sitta där som en skugga av dig själv och säga ja till allt hela tiden, utan säga vad du tänker. Var en man för en gångs skull och inte en sådan bebis.«

»Vad jag tänker? Egentligen ingenting. Jo. Jo, jag tänker att jag har hört samma svada från dig i trettiofem år.«

»Ja, ja, ja. Oroa dig inte. Snart hör du mig bara i minnet, för jag är i vilket fall som helst moribund. Men du, du borde följa ett exempel, som, vad heter han, Knausgård, eller Houellebecq eller Ransmayr eller Kehlmann eller Sebald.«

»Sebald är död. Snälla.«

»Jag menar ju även exempel på verkligt god litteratur. Böcker som blir kvar, inte de här hårresande dumheterna, som du skriver. Läs Flaubert en gång. Då skulle du se hur man gör. Lär av mästarna.«