Våren 1967, medan bomberna faller över Vietnam, sticker en ung man från lumpen och Sverige. Han har studerat orientaliska språk, plockar ut sitt morsarv från banken, och löser en enkel biljett till Istanbul. Med ambitionen att skriva och praktisera sina turkiska läsefrukter. I München, innan tåget rullar vidare, begår han en god väns vernissage och blir medbjuden till en egenartad brittisk klubb där en uniformerad major med lösbröst underhåller gästerna. Och ber honom söka upp Uyar, en lärd homosexuell f d nattvakt med encyklopediska kunskaper om det osmanska imperiet. Så börjar C-J Charpentiers, självupplevda, nya roman, Hemligheter vid Bosporen, där en mängd vägar snart korsas och bildar en intrikat väv av just hemligheter. Här finns – förutom Uyar – en judisk ingenjör som bygger telegrafstationer och hans hustru, en kommunalanställd horhusläkare, en rödögd portier, en överviktig popsångerska, en undanglidande apotekare, och någon som kokar människokroppar i syra. Tiden rullar på. Livet är en fest. Fyllt av studier, skrivtimmar, möten, upptäckter och eros. Plötsligt bryter Sexdagarskriget ut och den lekfulla vardagen förändras, föder en fundamentalism som med åren blir militant. Den verklighet vi idag ser i Mellanöstern, alltifrån det stegrade hatet mot väst, till bomberna mot de egna i Amman häromdan, har sina rötter i det 60-tal som Charpentier upplevde i orienten. Ett par decennier senare, när terrorn också nått väst, faller den sista pusselbiten på plats – med ett omtumlande slut kring en händelse som för alltid kommer att påverka världen. Kan det verkligen vara så? Var det han som...? Förmodligen! Med 90-95% sannolikhet! Hemligheter vid Bosporen pendlar mellan hågkomster, skeenden i tiden och thriller. Mitt i ett färgstarkt persongalleri, och ett land som nu knackar på Europas port. Idag skakas vi av blodiga attentat. Vilket ger C-J Charpentiers roman en kuslig aktualitet; tillika en möjlig förklaring... C-J Charpentier är antropolog med ett trettiotal böcker bakom sig. Han har arbetat med asiatisk kultur sedan slutet av 1960-talet och bott långa tider i, bland annat, Turkiet, Afghanistan och Monsunasien. Om C-J Charpentiers förra bok Säd över Minsk skrev pressen: ”... en förbluffande ... stilistisk elegans. Han avläser människors ansikten, han låter möten växa fram och ta form. Det saknas inte humor och ibland blir ... berättelserna som en surrealistisk bild.” Ystads Allehanda ”Man mår förbannat bra i C-J Charpentiers sällskap.” Kristianstadsbladet