Visst finns sexuella trakasserier, men det här som händer nu är inte det … det hände bara en gång … han gör ju så mot alla kvinnor och i jämförelse med det så har jag blivit utsatt väldigt lite … han är ju sån … han har ju aldrig tryckt upp mig mot väggen till exempel … i övrigt är han en snäll och hjälpsam kollega. Ungefär så kan det låta när femton doktorander berättar om att vara kvinna i en akademisk vardag. Vilket utrymme finns för kvinnor att i den levda vardagen giltiggöra sexuella och könade erfarenheter som sexuella trakasserier? Vad betyder det egentligen i praktiken att sexuella trakasserier idag är ett erkänt problem i samhällsdiskursen? Vilka betydelser har föreställningar om kön, kollegialitet och forskarrollen för vilka tolkningar som blir möjliga och giltiga att göra i ett hierarkiskt akademiskt sammanhang? Hur ser den akademiska vardagen ut vad gäller hur gränser dras mellan önskvärt/icke-önskvärt beteende från en kollega? Frågor som dessa diskuteras i denna avhandling om hur sexuella trakasserier giltiggörs och ogiltiggörs som ett problem i akademin. De intervjuade kvinnornas berättelser ger uttryck för att sexuella trakasserier är en mot-sägelsefull diskurs som rymmer en problematik som berör gränsdragningar. Denna problematik hänvisar i sin tur till det akademiska sammanhanget och dess olika normer för forskaren, för kön, för heterosexualitet och för jämställdhet. Utifrån en kvalitativ analys fångar avhandlingen upp och belyser den komplexa problematik som går under benämningen sexuella trakasserier. Analysen visar hur sexuella trakasserier blir till ett problem som både finns och inte finns. Gunilla Carstensen är verksam vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Detta är hennes doktorsavhandling.