Vattnet slog in mot stranden. Vågorna var små och krusiga, som om de bara kom från barnen som nyss sprungit längs vattenbrynet och jagat efter badbollar. Solen glittrade i vattnet och i barnens ögon, och jag kunde känna hur värmen från sanden omfamnade mina bara fötter.

Jag satt där och lyssnade på vattnet, barnen och alla måsarna. Det var mitt på dagen, en vanlig sommareftermiddag i Sverige och de flesta småbarnsfamiljer är ute och njuter av solens värme med bad och fika. Små flickor satt med benen i kors och binder kransar av blommor för att ha i håret inför midsommaren, som stod runt hörnet.

Jag såg bort mot horisonten och de vita moln som sakta seglade där ovanför, och allt jag kunde se från stranden just då var sådant jag kunde ha sett var jag än befunnit mig. Det var nog därför jag gärna uppsökte stränder, där vatten möter land, liv hälsar liv. Jag uppsökte gärna de platser och ting som alltid var i rörelse, deras rörelse visade mig att de var vid liv.

Havets vatten som konstant guppade fram och tillbaka, vågorna som aldrig stod still och alla de djur som levde under ytan. Molnen på himlen som alltid for omkring, ibland drog de ihop sig och gav oss regn, ibland sprang de iväg för att låta solens varma sken sippra igenom och genomsyra oss på marken.

Stranden var vid liv, och fick mig känna mig vid liv jag också, 8 och mindre ensam. Därför kommer jag hit, för trots att jag haft människor omkring mig så har jag alltid känt mig ensam. Jag har vänt mig till själlösa vänner för tröst. Vid havet renas ditt öga, och himlen öppnas på hög höjd, på svindelhöjd. Det kändes på samma gång trösterikt och riskfyllt, som hopp innan det grusas.

Det kändes skönt och enkelt att gå barfota på fuktig sand och lyssna till ljudet av vågorna och alla fåglars kvittrande..

Det har blivit en vana för mig att uppsöka havet, att stilla betrakta det, eller att följa strandlinjen och mata fåglarna. Det ger mig en känsla av att jag inte är ensam med mina tankar och kan styra över dem bättre

Ni kommer att lära er känna igen bitarna i min röst. Vad jag menar är: ibland är den en barnslig flickunges, ibland en tonårings, eller så tillhör den en ung tjej som skymtar början på en yrkeskarriär och en möjlig frigörelse. Och så plötsligt kan den förvandlas till en vuxen, mogen kvinna som har gått genom livets, och världens, alla olika faser. Alltså den jag blivit nu. Den röst som får höras mest beror på vad det är jag pratar om. Den kommer ur minnet av mina egna känslor, men bara som jag förmår att minnas dem.

Jag kommer dunkelt ihåg en dikt jag skrivit för länge sen. Känslan jag fick när jag skrev den har fått fäste i mitt minne.

Dikten hade en innebörd, som alltid gav mig hopp, ny kraft och styrka att bekämpa alla orättvisa ansikten av livet. Dikten jag skrivit grep mig djupt när jag mindes den nu, som när man överraskas av kraften i en känsla man inte visste att man hade.

Oavsett hur svårt och besviken du än är!

Hur hopplös och kraftlös du än är!

Bara stig upp!

Aldrig ge upp!

Du måste strida, oavsett vad avslutet blir!

Jag försökte alltid att tänka positivt och väntade på att saker och ting skulle bli bättre någon gång. Men hur länge? Finns det någon gräns för hur länge man måste vänta?

Mitt liv är mitt liv, hur länge ska jag låta andra bestämma över mitt liv?

Rösten du hör här kommer alltid vara någon av mig. Och i den bemärkelsen är jag förstås en hel människa jag också.

Min syn leker långt bort, där havets kraftfulla, tjocka vågor drar ihop sig och vandrar mot mig, en och en. De reser sig högt upp och når fram till stranden, och sanden. Men deras styrka och höjd dör så fort de når sanden, de smälter ihop och försvinner livlöst ner i sanden, och vattnet drar sig ljudlöst tillbaka mot horisonten. De lämnar några våta, glänsande snäckor efter sig i sanden.

Jag plockade några vita snäckor i vattenbrynet och satte mig på en stenbumling. Mina tankar vandrade i samma gamla hjulspår, hur det kom sig att mitt liv hade begravts i mörker. Fanns det någon eller något som bar ansvaret? Mina närstående, eller gamla sedvänjor, tradition och kultur eller var det bara mitt personliga öde? Men jag fick inget svar! Jag kände ett skrik inuti mig, som fastnade i halsen och i själen.

Jag har försökt bygga mitt liv och min framtid själv, sten för sten. Jag har önskat mig ett liv som var mer sinnligt, vackert som månen och stjärnorna, som blomdoft. Som kall regnig luft en het eftermiddag, eller som varmt solsken en kall vintermorgon. Och där skulle det spelas musik av småfåglars kvitter och mitt liv skulle dansa som en påfågel i djungeln.