”Mina rötter och mina drömmar kan ingen ta ifrån mig och dikter skapas av minnen, kokkaffe, läshunger, kärleken till orden och fantasin”, säger hon. Hennes fytiotvå dikter är en kärleksförklaring till tidigare generationer och till barndomen. Men de fungerar samtidigt som väckarklocka.

Ett återkommande tema i Åhlanders dikter är ett slags ”underifrånperspektiv” vilket ligger i linje med hennes tidigare utgivna novellsamling och hennes bidrag i olika antologier och tidskrifter. Det är de ”små människornas” liv hon skildrar, alltså det vi sällan eller aldrig möter i det mediala bruset. Hon ser djupet och skönheten i människan så som den är, och försöker att sätta ord på de existentiella frågorna så att de faktiskt går att begripa.