Skenskarvarnas dunkande hade tystnat. Tåget stod stilla. Här kände han igen sig. Han var i Kälarne. På viadukten. Snart skulle han vara tillbaka i Svedje.

Så ryckte tåget till och började röra sig sakta framåt. Skenskarvarna dunkade lite fortare igen. Nu såg han stationshuset. Här är det!

Men tåget stannade inte! Tvärtom! Det ökade farten. Långsamt gick den fruktansvärda sanningen upp för honom. Han fick inte stiga av och komma tillbaka till Ella och Fridolf.

Det här varandra gången i hans liv som han skickades iväg från Finland till Sverige när finska barn massevakuerades under andra världskriget.

Han lämnade en tillvaro med daglig upplevelse av kriget, med tyska soldater och ryska krigsfångar, med mycket liv och mycken död, med spännande äventyr och farliga upptåg, med en stabil och kärleksfull familj och en materiell fattigdom. Han var en pojke med djup och trygg förankring i den finska bondekulturen.

Men så började krigsbarnstågen rulla.... Det fanns en tid före och det kom en tid efter.

Om detta har Runa Westman från Svedje i Kälarne berättat i den här boken. Hon har under många år följt Marttis och många andra krigsbarns livsöden. En fråga som ofta återkommit i samtalen med dem har varit "Varför just jag?" Hon ger sitt svar på frågan "Varför just du?"