Luften var mjuk och den lilla fläkt jag kunde känna av vårbris i mitt ansikte var behaglig. Hela maj månad hade varit ogästvänligt kylig. Men just idag kunde man ana att våren och försommaren gjorde sig beredda att göra entré. Det här var dagen, visade det sig, då jag skulle få veta något om min kropp, som min kropp redan visste, men som jag och mitt medvetande ännu inte haft möjlighet att ta in. Det fanns en liten skugga i min kropp. På ett av mina organ. Så hade man sagt till mig. Men oron tog, trots detta, inte tag i mig. Jag hade ju mitt hjärta. Det var det, som skulle fälla mig till marken en dag när jag minst anade det. Abrupt och utan förvarning. Men att få en sjukdom som gradvis tilltar, skulle egentligen passa bättre in på min personlighet. Att hinna vänja sig vid det som skulle komma. Om det nu alls är möjligt att vänja sig vid sin egen död. Alla de andra dagarna är sprungen ur en kunskap jag fick om mitt kroppsliga tillstånd. Upptäckten att jag hade en cancertumör på min ena lunga, gjordes av en slump när jag sökte läkarvård för en helt annan åkomma. Som en form av bearbetning av alla de tankar, den oro och de funderingar som denna vetskap väckte i mig, skrev jag. Det hjälpte mig att skapa en viss reda i den situation jag plötsligt befann mig i.