Boethius döms år 524 till döden för högförräderi. Han sitter fängslad i mer än ett år och skriver under den tiden sin världsberömda bok Filosofins Tröst på omväxlande prosa och poesi. Han går från Lyckans höjdpunkt som hög minister i Teoderiks östgotiska regering till förtvivlans avgrund. Hur hanterar man att vänta på sin död när man synbarligen inte har någon förtröstan på uppståndelse och evigt liv? Det är detta som denna bok handlar om. Boethius för ett knivskarpt resonemang om de mest basala existentiella frågorna, här satta in i det nakna livssceneri som utspelar sig under hans cirka 45-åriga levnad. Säkra biografiska fakta är få (men de som finns är redovisade). I stället har denna fiktiva skildring koncentrerat sig på att försöka återge den nakna vånda som måste ha rört sig i hans inre. Boethius får stå som ledfigur för oss alla i sin kompromisslösa analys av livets existentiella villkor. Filosofins Tröst blev väl inte helt färdigskriven. Hur sätter man punkt för en omväg till döden? I Boethius fall ändades omvägen med ett svärdshugg. Teoderik grät. Vi gråter alla ännu denna dag. Men vad tjänar det till?