Anton Nilson (1887-1989) levde ett dramatiskt och äventyrligt liv och blev 101 år gammal. Vid 19 års ålder blev han 1908 världskänd för sprängdådet mot strejkbytarfartyget Amalthea i Malmös hamn. För detta blev han en av de sista att dömas till döden (genom giljotinering) i Sverige. Domen ändrades dock till livstids straffarbete.

För arbetarrörelsen blev Anton Nilson en hjälte internationellt. En enorm kampanj fördes över hela världen för att få honom frigiven. Bland de som engagerade sig för honom var Joe Hill. På första maj 1917 gjordes ett försök av 10 000 arbetare att storma fängelset i Härnösand och frita honom.

För att dämpa de politiska spänningarna i landet beslöt regeringen att hösten 1917 frige ”Amaltheamannen”, som han nu kallades. Därefter började nästa fas i Nilsons äventyrliga liv. Han lärde sig nu att flyga på Ljungbyheds flygskola, där han hade flygpionjären Nils Kindberg som lärare.

Som en av Sveriges första stridsflygare begav sig Nilson till revolutionens Sovjetryssland, där han gick in i det röda flygvapnet och flög stridsuppdrag i det ryska inbördeskriget. Han blev sovjetisk kapten grad och tillförordnad chef för ett flygförband. Röda arméns befälhavare Leo Trotskij blev så imponerad av Nilsons flygbragder att han skänkte honom sin skinnjacka.

Genom Anton Nilsons försorg kunde även delar av Nobel-familjen lämna Baku och Ryssland sedan de själva misslyckats med att lämna landet.

1926, när Stalin tagit makten, flydde Nilson tillbaka till Sverige. Han fördömde Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen och ansåg att han förvandlat Sovjetunionen till en polisstat som fängslade och förtryckte de verkliga socialisterna.

Anton Nilson var aktiv revolutionär in i det sista, bl.a. som medlem i Offensiv (dagens Rättvisepartiet Socialisterna). Detta är hans dramatiska självbiografi, tidigare utgiven under titeln Från Amalthea till ryska revolutionen, men här moderniserad, bearbetad och försedd med ett nytt förord.