Denna diktsamling av Ilman Yusupov har olika ämnen: poeten skriver om Tjetjenien som är plågat av kriget, om sitt hårt prövade folk, om Sverige som gav honom tak över huvudet, om den tjetjenska naturen som alltid är annorlunda men mycket när och kär och om kärleken till en kvinna. I denna bok reflekterar poeten över sitt svåra öde, essensen av människans existens, problemen med gott och ont samt tiden. Han visar livet i dess fullhet och variationer. I boken finns dikter som poeten tillägnat sin avlidne mor och som är mycket lyriska, eftersom poeten menar att modern är en symbol av godhet, humanitet och kärleken till barn. Under de två krigen i Tjetjenien omkom mer än tvåhundratusen civila och åttio procent av städerna och byarna förstördes genom bombningar. Dikter från denna bok påminner också om detta. Bokens dikter kännetecknas av bildspråket, uppriktigheten och de säregna metaforerna. Läsaren kommer sätta stort värde på diktens ovanliga kolorit och poetens unika personliga stil.