Ett minimum av värdighet, en ständig värk kring inbillningskraften, kring alla maginella kunskapsvägar, kring hemsökande ambivalenser, kring det stortslagna och det värdelösa och lumpna, kring människans innerliga elände och skaparkraft. Så skriver surrealisten Mattias Forshage i efterordet till sin diktsamling om anledningen att alls skriva dikter. Forshage vill att dikterna ska gastkrama och bringa ur fattningen, men även bli erfarenhet att bygga på. Naturiakttagelser och drömmar flyter samman, ornitologi och poesi vävs in i varandra i Angående näktergalarna man fann på glaciörisen, som är Mattias Forshages debut. Boken är nummer 5 i ellerströms förlags serie Salt för vindarna.