Premiär! Rysslands störste fantasyförfattare på svenska Sedan århundraden har människornas kejsardöme härskat med våld och fruktan över gnomer, friborna, orcher och danker. Tronen stöds av Regnbågen, en magisk orden med nästan obegränsad makt över rikets invånare till och med över den nyblivne kejsaren, som plågas av grymma barndomsminnen. Många ruvar på hämnd i denna gamla värld som för länge sedan övergivits av det godas himmelska makter och nu översvämmas av hamnskiftare, gengångare, andeväsen och ett otal namnlösa varelser. En höstdag strax före det årliga Dödsregnet kommer en ung adept till provinsstaden Chvalin i norr. Han skuggas av Fess, utsänd av Grå förbundet, en liga av legoknektar som säljer sina tjänster till högstbjudande. Strax därpå anländer en liten karavan, anförd av gnomen Sidri, friborne Khan-Torog och trollkvinnan Tavi, samtidigt som ett cirkussällskap skyndar genom Drungskogen för att hinna fram innan Regnet börjar falla. Händelserna följs av den inspärrade krönikören i katakomberna under Isflammans kyrka. Han ser vad som håller på att ske, och han borde inte, men kan inte låta bli att lägga sig i förloppet Svärdens väktare är en serie om 8 fristående böcker, var och en på ca 500 sidor. Nick Perumov skriver i Tolkiens anda och skildrar en värld befolkad av människor, alver, orcher, gnomer, gudar och magiker, men hans värld är mer komplicerad än Tolkiens. Onda och goda kan vara svåra att skilja åt och dramatiska händelser berättas ofta ur de ondas perspektiv. Kvinnogestalterna är starka och inte sällan mycket farliga personer. Med en brett upplagd episk stil med rötterna i den ryska berättartraditionen bjuder Nick Perumov in till hisnande äventyr som även inspirerats av fornnordiska gudasagor. FÖRFATTAREN OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Det här är berättelsen om vad som händer när man väljer det minst onda alternativet. Jag vill visa att man ibland måste skapa det goda med hjälp av det onda, eftersom det inte finns något annat att börja med. Huvudpersonen Fess är nekromantiker, alltså en person som utvinner kunskap ur de döda, och han måste utföra vidriga ritualer och vara grym, både mot sig själv och andra. Det resulterar i smärta och det plågar honom, men han måste bekämpa obalanserna som uppstått i världen. Det är också berättelsen om en ung kejsare, som uppfostrades som en vargunge och berövades alla mänskliga känslor. Han startar ett krig för att återvinna sin mänskliga identitet. Sedan finns det många andra personer också, för det är en komplicerad värld full av gudar och andra.« Nick Perumov PRESSRÖSTER »Tolkienepigoner finns det i parti och minut, det finns hur många som helst men i den här boken påminner visserligen strukturen om Tolkiens sätt att berätta. Han har lånat en del av sin store mästare och blinkar lite åt honom emellanåt, men det är gjort på ett alldeles egensinnigt sätt. Nick Perumov är bara Nick Perumov och inte Tolkiens efterföljare, men att jämföra med Tolkien. Det här är hans magnus opus. Det är drivet, väldigt medryckande och spännande.« Yukiko Duke, Gomorron Sverige, SVT » fyrahundra sidor, komplexa som en medeltida gobeläng en bok som man inte är färdig med för gott när man har läst ut den; den håller för många omläsningar och har överraskande många intressanta personer, inte minst alla de kvinnor vars styrka det inte görs någon affär av. Ovanligt i fantasygenren, där kvinnor alltför ofta reduceras till våp eller flickbokiga yrhättor. Diamantsvärdet och träsvärdet är en ovanligt djupverkande berättelse långt ifrån fantasyns slentrianmässiga förutsägbarhet, där de goda alltid segrar över de onda i ett närmast religiöst skeende. I stället kan alla goda varelser hamna i lägen där de begår förfärliga handlingar, och det är långt ifrån klart vem som kommer att stå som vinnare.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »En mäktig berättelse tung, mörk, svindlande som en svårgenomskådad labyrint (både språkligt och idémässigt). Associationerna till nutid är glasklara: misstänksamhet, förtryck, kontroll. Fast här är det magin står för avlyssning och övervakning ... Detta är inget annat än storslagen fantasy i dess svartaste uttryck, att läsas långsamt, fundersamt.« Gull Åkerblom, Bibliotekstjänst »Perumov flätar sin historia snabbt och säkert, och som läsare är man på helspänn för att hänga med i vändningarna. Han visar inget av den västerländska fantasyns pedagogiska långsamhet, utan förklarar snabbt i ena mungipan, medan händelserna fortskrider. Det är sällan jag svär över att en bok är för kort.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Det är en välskriven saga där Tolkiens ande vilar tung. Ingen vet om de andra, deras hemligheter och vart de är på väg. Det är riktigt roligt att som vuxen svepas med i magin.« Lovisa Lönnebo, SVT Gokväll »Detta är fantasy för fullvuxna. Maktanalysen är rent machiavellisk, sexskildringarna brutala och tortyrscenerna smärtsamt explicita. Inflytandet från Tolkien är märkbart, till icke-människornas skaror hör både orcher och alver. Men man måste inte tolka dem bokstavligt som sagoväsen. De kan lika gärna vara tjetjener, burjater eller jakuter. Härskarfolkets folkmordsretorik är rasistisk, och att olika folkslag dehumaniseras i imperialismens namn hör ju tyvärr till vanligheten i den verkliga världen. Om man byter ut magi mot teknologi och sagoväsen mot etniska minoriteter är Diamantsvärdet och träsvärdet snarast en sf-roman med tydligt politiskt budskap. Samtidigt här finns tillräckligt med trollkarlar, förtrollade smycken, sköna jungfrur och ädelmodiga hjältar för att tillfredsställa även den kräsnaste fantasyfantast.« Björn Gunnarsson, LO-Tidningen »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka ungefär lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll: visst, lite riskabelt, men de flesta man möter är trots allt trevliga. I Svärdets väktare kan allt bli avgrundsdjup fasa.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter