Bernhard av Clairvaux (1090-1153), abbot, kyrkolärare, mystiker och helgon. I föreliggande bok beklagar Bernhard, att det finns människor som inte firar advent ordentligt, "eftersom de lever denna tid av väntan utan andakt och känsla och gör den till en torftig tradition". Tack vare hans predikningar om adventstidens egentliga innebörd kan denna tradition förhoppningsvis fyllas med meningsfullt innehåll även i dagens Sverige. Bernhard visar oss vägen från nöjen och njutningar till djup glädje och inre frid. Han hjälper oss att återerövra poesin i tillvaron. Den längtan som han ger uttryck för i sin kommentar till Höga Visan (2:1-2) är kännetecknande för den cisterciensiska mystiken och får tjäna som sammanfattning av hans adventsspiritualitet: "Många människor gläder sig över att snart få fira jul. Men måtte det verkligen vara Kristi födelse som de får glädja sig år!… jag längtar efter den gudomliga närvaron … som sprider glädje och uppenbarar hemligheter och som på ett underbart sätt blandar det himmelska ljuset med den upplysta själen. Den som förenar sig med Herren blir nämligen till en enda ande med honom".