”Den grundläggande svagheten hos George är (helt vid sidan av det faktum att ’kretsen’ gjort honom till en helig dåre) hans brist på intelligens.” (Oswald Spengler, 1917) ”Jag kritiserar inte Georges dikter på grund av det faktum att de är fullkomligt tomma: Jag har ingenting emot tomhet. Men deras form är alltför egoistisk. Hans bilder förefaller mig falska och oväsentliga, om än uppfinningsrika.” (Bertold Brecht 1928) ”Det är samma inspiration vilken livar Stefan Georges konst och de bruna bataljonernas taktfasta steg.” (Gottfried Benn, 1935) Tag alla inskränkta föreställningar du kan tänkas ha om förra sekelskiftets Poet, pressa ned dem i en varelse med vild uppsyn och svallande lockar – och där någonstans återfinns Stefan George (1868-1933). Svårtillgänglig och gåtfull: av vissa kom George att uppfattas som "halft om halft en poetisk charlatan". Han kom även att etablera och leda ett tätt sammanhållet, humorbefriat, självförhärligande kotteri av unga män krets (George-kreis) bestående av (främst homosexuella) intellektuella män. Kretsens syfte var att dels dyrka George och skriva poesi i dennes anda, dels till att (med utgångspunkt i så kallade kosmiska principer) förnya Tysklands själ och ungdom (något som i vissa avseenden förebådade och banade mark för en viss mustaschprydd pappskalle). Georges krets verkade under slutna former, och kom således att omges av ett otal gissningar, antaganden och rykten, allt av degenererad art. Javisst: Georges åskådning förebådade i ett antal avseenden (såsom exempelvis nationalism, elitism, esteticism) nazismen. Hans hållning (om vi nu kan tala om någon sådan) kan sägas ha bestått i en inbillad sublim idealitet: mänskligheten skulle återuppstå och den lika återuppståndna världen skulle bestå av ädelmod och skönhet (vad nu dessa begrepp inbegriper). Han ville inte skapa nya diktare, hans pretentioner var för alltid större än så – han ville skapa en ny människa i en ny stat. Men: hans dikter var inte särskilt bra. Vid de få tillfällen då dikterna faktiskt rymmer den storhet, den sorg, den saknad, den glädje och det vanvett som livet och litteraturen ska rymma, så skyms de dessvärre bakom Diktaren och dennes högstämda min. Likväl är dikterna och dess Diktare extravaganta och excessiva dokument över den tid som då var. Med anledning av det ovan sagda har Bokbål förlag valt att låta vår George, denne diktare och siare, denne kejsare av det hemliga och sedan länge glömda Tyskland, denne moderne Sokrates som fjättrade sina lärjungar med en fascination som var både erotisk och andlig – denne George har vi, i ett urval om tolv dikter, låtit möta eftervärlden med ett betydligt mer påtagligt leende på läpparna. Tag och läs, roas eller oroas av Hank Schmidt in der Beeks rytmiska, trolösa men samtidigt samvetsgranna översättning.