Ett folkrättsbrott begicks i FNs namn när USA och Storbritannien under tretton år framhärdade i sin totala sanktionspolitik mot Saddam Husseins Irak och sedan anföll landet militärt. Stormakternas missbruk av FN-maskineriet i egna syften, hävdar författaren, är ett bland andra tecken på den växtvärk som världsorganisationen har upplevt efter sin debut för över femtio år sedan och som fortfarande gör sig gällande. På det politiska området har dess löftesrika början bara undantagsvis motsvarat vår generations förhoppningar.
Bernt Bernander har mångårig erfarenhet av FN-arbetet, under fredsaktionerna i Kongo och på Cypern under 1960-talet, samt ledde de humanitära insatserna i Irak, Kambodja och Moçambique under fredsoperationerna där. I Irak var han FNs förste platschef i Bagdad efter Gulfkrigets slut 1991. Han har också haft viktiga konsultuppdrag i andra oroshärdar. Under 25 år var han knuten till FNs utvecklingsprogram (UNDP), som dess representant i Västra Nya Guinea, Zaire, Etiopien och Sydöstasien, och slutade som en av dess vice-chefer med ansvar för UNDPs projektverksamhet i egen regi.
I en personligt hållen memoar berättar Bernander om sin uppväxt i Zimbabwe, studentåren i Göteborg, om personer som han mött och om sina upplevelser i FNs tjänst; de flätas samman med rapportering från hans tid som utrikesredaktör på Göteborgs-Tidningen 1958-62, med ibland kontroversiella ställningstaganden och inslag av mer essäistisk karaktär.