Isen låg som en tunn hinna över Brunnsviken. Solen var ljus och gul likt vispad äggula mot en himmel vit som snö. Försiktigt gled jag på mina gummisulor en bit ut på isen, bort från strandkantens kristaller. Genom lager av genomskinliga vingar kunde jag se ned i ett svart intet: något mörkt, ett frestande sug nedåt. Det låg en lockelse i att bestiga den tunna isen: skulle den bära, skulle den brista…