Den brutala verkligheten som livet är skildras i Solnedgång och handlar helt enkelt om vad dom flesta av oss har upplevt eller kommer att uppleva. En dag kommer solen att gå ned för oss alla, rika och fattiga, ingen kan ta med sig sina rikedomar på den sista resan, ingen är fattig eller rik dit man kommer, där är alla lika och det finns ingen returbiljett. Där skall inget våld finnas och ingen är förmer än den andra, här äger alla rätten till sin död.

Döden omsluts av ord vi aldrig hann säga. Nekrologerna talar om hur bra och duktiga vi var då vi levde. Var vi det? Troligtvis inte.

Att förbereda sig inför den sista resan, en resa som ingen vill följa med på, är det något att vara rädd för? Det är bara en resa till ett icke existens tillstånd, till tiden då vi var ofödda. Eller? Kan vi träna oss inför det oundvikliga? Kan vi någonsin försona oss med tanken att vi en gång skall resa härifrån? Något att tänka på! Vad tycker du? Att dikta om solnedgång kan det vara förknippat med livsglädje? Du som läst lyriksamlingen kan höra av dig till författaren med synpunkter på den.

Harry Martinsson skrev också om livets slut och Stig Elenius följer i hans spår.