Att som fjortonårig ifrån en lycklig barndom i en lycklig familj kastas ut i krigets obarmhärtiga helvete skildras på ett självitlämnande sätt. Det stora kriget närmade sig sitt slut. De ryska arméerna väller in i Ostpreussen i februari 1945. Det råder en mycket hård vinter med sträng kyla och en långvarig snöstorm som lamslår alla förbindelser. De från Danzig evakuerade skolbarn, som förlagts till skolläger på halvön Hela, beordras att med kort varsel fly västerut. Gottfriedes klass sattes på ett tåg som under fjorton dagar utan mat och värme förde dem väster ut för att slutligen hamna i Mecklenburg, en resa som under normala omständigheter skulle ha gått på några timmar. Flykten var ett misslyckande då man till slut ändå hamnade i ryssarnas händer. De grymma fasansfulla händelser som följde under några månader satte djupa spår i själen, spår som varat hela livet. Ensam bland främmande människor i det sargade Tyskland började så kampen för att överleva. Den största fienden var nu hungern. Det var en kamp mellan hopp och förtvivlan. Men hoppet och viljan att någon gång få återse familjen gav en enorm styrka. Det skulle dock dröja fem långa år innan den så efterlängtade återföreningen kunde ske i det nya blivande hemlandet Sverige.