Likt Sävens sus är något så ovanligt som en sonettkrans: Tiden är alltid en tjuv, för oss att förlikas med. Vare sig det gäller det ögonblickliga slutet för Eurydike, levnadsmåttet för en människa eller för en dagslända kanske i grunden detsamma. Eller den svindlande tanken av ett ljusår, som, noga betraktat, är ett mått på avstånd. Tiden hinner alltid ikapp oss, avkräver oss bara den starkastes rätt. Inget mer.