Gastkramande om flykten från Stalins läger
Slavomir Rawicz var en ung polsk kavalleriofficer när han år 1939 häktades av ryssarna misstänkt för spioneri. Efter en sedvanligt grym och grotesk rättegång dömdes han till tjugofem års straffarbete i Sibirien. Tillsammans med sina olyckskamrater stuvades de in i godsfinkor för vidarebefordran österut. När järnvägen tog slut vidtog en fruktansvärd dödsmarsch mot lägret, i snö och köld och med fångarna länkade vid varandra med kedjor. Jämfört med dessa strapatser föreföll livet i arbetslägret nästan drägligt. Men tanken på flykt fanns där från början och i mars 1941 bröt sig Rawicz ut ur lägret tillsammans med sex andra.
Efter ofattbara strapatser nådde den lilla gruppen till slut Indiska Oceanen. Bland de överlevande var Slavomir Rawicz. Hans berättelse om detta äventyr har blivit en ytterst fascinerande bok, Flykten från Stalins läger. Den har blivit en enorm läsar- och kritikersuccé i England, som var författarens hemland tills han gick bort 2004. Men med framgången kom tvivlen: Var detta verkligen möjligt? Kunde Rawicz bevisa sin historia?
Kanske spelar det inte så stor roll om bokens verklighetsunderlag mot förmodan skulle vara bristfälligt. Dikt eller verklighet utgör Flykten från Stalins läger en oerhört fängslande läsning, som knappast överträffas av någon av de skönlitterära äventyrsförfattarna.
Nyutgivningen av boken rekommenderades Historiska Media av bland annat journalisten och östeuropakorrespondenten Kjell Albin Abrahamson, som också skrivit ett förord till boken. Där lyfter han framförallt fram två viktiga ingredienser som gör boken särskilt värdefull: det ena är innehållet, det andra är att den är en pärla i genren av böcker som handlar om att rymma från fientliga områden.