Tidsfördrivningen, min senaste bok, är en färd med nedslag bland några av historiens och litteraturhistoriens stora personligheter. Men att jobba med texter har inte alltid varit något som jag älskat eller ens strävat efter. Som ung man var jag inte särskilt upphetsad vid tanken på att uttrycka mig i skrift. Istället bar jag stulen plank genom Amazonas. När pengarna tog slut började jag på universitetet. Nu har jag en intim relation med tiden. Inte bara den tid som fångas i klockan och bärs på armen, utan även den andra. Den som finns i allt. Den som jag försöker förstå. Och för att förstå skriver jag. Som många andra författare har jag två arbeten. Som forskare på universitetet utforskar jag tiden genom att studera människors livspussel, det vill säga – hur vi tidsmässigt pusslar ihop jobb, hemarbete och fritid i våra vardagsliv. Som skönlitterär författare skulle man kunna tänka sig att regler om hur tiden brukar uppföra sig skjuts åt sidan. I tidsfördrivningen händer det också att tidpunkter och händelser byter plats, något som skapar en tidsordning som kan göra overkligheter till verkligheter och sannolikheter högst osannolika. Men osäkerheten kan även fångas i verklighetens brist på en gemensam tideräkning. För bara drygt etthundra år sedan skilde det 24 minuter mellan Stockholmstid och Göteborgstid. Hur ska man med en sådan tidsordning hitta rätt? Utan gemensam tideräkning kan tidslinjer korsa händelser på flera olika ställen samtidigt medan det finns platser där aldrig något någonsin hänt. Därför sker återupptäckten av de historiska personerna i boken inte i mätandet av tidens försvinnande, utan i dess intensitet. En intensitet fri från sin rigida och ordningsskapande broder: kronologin. Tidsfördrivningen kan ta sin början.